Idag, den 15 september för exakt fyra år sedan dog en av de finaste vännerna man kan ha och idag är det exakt fyra månader sedan min andra vän dog på nästan precis samma sätt. För fyra år sedan var jag på en kvällsseglats med mina småscouter och vädret var nästan identiskt med dagens väder. Det regnade och jag har många gånger efteråt ändå varit tacksam att det gjorde det, för det betydde att jag inte hade telefonen i fickan som jag brukar. Då mina scouter åkt hem satt jag och två andra ledare kvar på båten och jag tog fram telefonen och öppnade facebook, sådär som man brukar för att kolla vad som hänt. Min första sida var full av orden vila i frid och paniken spred sig i kroppen på en millisekund. Det kunde inte stämma, det fick inte stämma, det fanns inte i min värld. Jag läste en text där det stod att vi skulle träffas och be för J och jag försökte fortfarande intala mig själv att han nog lever och att vi ska be för att allt blir bra. Kommer ihåg att jag skrev ett meddelande till Sandra och frågade vad som hade hänt och svaret glömmer jag aldrig. ”J. olycka med mc:n o han klara sig int.” Jag har aldrig gråtit så mycket och fortfarande idag rinner tårarna då jag sitter och skriver det här.
J var en sån där person som blev vän med alla han träffade. Han var den mest osjälviska personen jag nånsin känt och fast han själv var ledsen eller hade det tungt så tröstade han och fanns där för alla. Hans kramar är något jag aldrig kommer att glömma och sättet han mötte en med ett stort leende och alltid ett ”EMMMMAAA” och en kram som gjorde att man glömde alla sina problem en stund. Jag kan ibland vara ledsen över att jag inte har så mycket foton på mig och honom, men sen inser jag att de starkaste bilderna ändå finns i mitt hjärta och därifrån försvinner de ingenstans <3
memmas 