Om barn

Jag har som ni kanske märkt opererat min axel för åtta veckor sen. Varje gång jag lyfte armen till 90 grader hoppade axeln ur led och det blev lite problematiskt då jag ska jobba som fysioterapeut och behöver kunna använda mina armar som det är meningen att de ska fungera.
Under de här senaste veckorna har jag inte sett ”mina” barn (en familjs tre barn som jag barnvaktat ren 2,5 år mer eller mindre regelbundet) och guuuuuuuud så jag har saknat dem. Igår fick jag äntligen träffa dem och jag tror barnen och jag var lika ivriga att leka med varandra.

Inte något av mina barnvaktsbarn, utan jag på mitt dop. Jag kunde tydligen det här med handtecken då ren…

Det är alltid samma sak. Jag kan vara dödstrött och inte ha någon lust att åka och vakta barnen, men direkt jag ser dem försvinner alla de tankarna och resten av kvällen är jag på hur bra humör som helst. Vad är det med barn som får en på så bra humör? (Okej kanske alla som har egna barn och är stuck med dem 24/7 inte håller med mig?) Men på mig har ”mina” barn alltid den effekten :)

Jag är fri!

Idag blev jag äntligen av med mitellan jag haft i sex veckor! Det känns ungefär som då man haft en obekväm bh på sig lite för länge och äntligen får ta av den då man kommer hem. Enda skillnaden var ju då att den här hade jag på mig dygnet runt i sex veckor… 42 dagar, 1008 timmar eller 60480 minuter. Inte för att jag har räknat. Hehe…

Läkaren föreslog att jag idag om jag vill kan ta en kort springtur och det kan ju berätta lite om hur ivrig jag var på att komma iväg då jag väl hemma igen märkte att jag glömde sätta in mina butiksinköp i kylskåpet innan jag gav mig ut. :D men ååh så skönt att kunna springa! Ont gjorde det, men det varnade läkaren också för så det är helt okej. Sprang med ett stort leende på läpparna hela tiden och nu ska jag försöka komma ihåg den här känslan länge.

Så glad att jag bara fick en suddig bild efter dagens läkarbesök ;)