Fyra år

Idag, den 15 september för exakt fyra år sedan dog en av de finaste vännerna man kan ha och idag är det exakt fyra månader sedan min andra vän dog på nästan precis samma sätt. För fyra år sedan var jag på en kvällsseglats med mina småscouter och vädret var nästan identiskt med dagens väder. Det regnade och jag har många gånger efteråt ändå varit tacksam att det gjorde det, för det betydde att jag inte hade telefonen i fickan som jag brukar. Då mina scouter åkt hem satt jag och två andra ledare kvar på båten och jag tog fram telefonen och öppnade facebook, sådär som man brukar för att kolla vad som hänt. Min första sida var full av orden vila i frid och paniken spred sig i kroppen på en millisekund. Det kunde inte stämma, det fick inte stämma, det fanns inte i min värld. Jag läste en text där det stod att vi skulle träffas och be för J och jag försökte fortfarande intala mig själv att han nog lever och att vi ska be för att allt blir bra. Kommer ihåg att jag skrev ett meddelande till Sandra och frågade vad som hade hänt och svaret glömmer jag aldrig. ”J. olycka med mc:n o han klara sig int.” Jag har aldrig gråtit så mycket och fortfarande idag rinner tårarna då jag sitter och skriver det här.

J var en sån där person som blev vän med alla han träffade. Han var den mest osjälviska personen jag nånsin känt och fast han själv var ledsen eller hade det tungt så tröstade han och fanns där för alla. Hans kramar är något jag aldrig kommer att glömma och sättet han mötte en med ett stort leende och alltid ett ”EMMMMAAA” och en kram som gjorde att man glömde alla sina problem en stund. Jag kan ibland vara ledsen över att jag inte har så mycket foton på mig och honom, men sen inser jag att de starkaste bilderna ändå finns i mitt hjärta och därifrån försvinner de ingenstans <3

Annonser

Ny header!

Då jag flyttade till wordpress från ratata orkade jag inte riktigt fundera på min header, utan gjorde en nästan identisk som den jag hade haft på ratata. Igår blev jag ändå trött på att se samma bilder jag sett i huuuuur många år som helst och då jag igår var hos Sandra knåpade hon ihop en ny header åt mig! Fattar ni hur fina vänner jag har?

Jag måste fräscha upp ert minne lite, så här har vi den gamla:

 
Och så den nya:

  

Vad tycker ni? För mig känns den så mycket lugnare den nya och beskriver ju mig också precis med alla färger, lejonmanen och så Lilla My, samma  som jag har tatuerad på mitt ben <3
Igår då jag kom till Sandra blev jag dessutom bortskämd med hemgjorda hamburgare, blåbärspaj och lite mini-spa och så fick jag såklart mysa med Sagisen och prata med min Snadra (kolla hennes smeknamn här ;) ) <3 
   

  
Det känns alltid så ljuvligt att komma till dem, för det känns inte som att jag är gäst där utan känns mer som att jag är en del av familjen. Hur ska jag klara mig då jag flyttar tillbaka till Helsingfors om en vecka och inte kan köra dit bara sådär?

Begravning

Idag är det dags för begravning och jag vet inte varför jag alltid börjar stressa över så irrelevanta saker före begravningar (låter som att jag skulle ha varit på tusentals, men riktigt så illa är det inte).  Jag hatar att fundera vad jag ska ha på mig, hur jag ska ha håret, vad jag ska ha för skor och det är absolut ingen som bryr sig om det! Ingen går ju på begravning för att se vad andra har på sig, men jag klär mig typ aldrig i helsvart så det känns så främmande för mig. (Jag skulle vara världens sämsta goth.) Jag har sagt det förr och jag blir alltid påmind om det då det vankas begravning så jag kan ju lika gärna säga det igen. Min begravning ska påminna om mig och därför ska man vara färggrant klädd då det blir dags för min begravning. Ju mer färger, desto bättre. Sen hoppas jag att jag inte dör ännu på många år, men nu vet ni i alla fall klädkoden.

Så. Nu kan jag kanske börja fokusera på vad som egentligen är viktigt idag, men mitt huvud fylls av så underliga tankar då jag stressar över något. Skulle vilja plocka några liljekonvaljer, men var gör man nu det mitt i staden? Kanske skippar och försöker sluta stressa istället.

Tack

Det här veckoslutet har igen fått mig att se vilka underbara, fina vänner jag har och hur snälla totalt främmande människor kan vara. Jag har fått massor fina kommentarer och meddelanden och de värmer mer än ni någonsin kan förstå. Fast ingen kan göra allt bra igen känns det bra att veta att det finns så mycket människor som bryr sig om mig på olika sätt och som jag kan tala med då jag behöver.

Igår fick jag träffa fina Paula och vi gick på lunch till mitt nya favoritcafé/restaurang/bryggeri Il Birrificio på Fredriksgatan i Rödbergen. Vi var sen på bio och tittade på filmen vi skulle se redan samma veckoslut som årsfesten var, men efter en lite för fartfylld natt då med sjukhusbesök för min del fick vi flytta på bion, men igår hade vi äntligen tid att träffas och se Still Alice och jag fick gråta lite mer.

Alice Howland, lyckligt gift och med tre vuxna barn, är en mycket välrenommerad Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att hon börjar glömma saker. Först ett ord då hon håller en föreläsning, något som vanliga människor inte ens skulle reflektera över men som är en skrämmande upplevelse för den osedvanligt strukturerade och skärpta Alice. Och så den dag då hon under sin joggingtur i city upptäcker att hon inte vet var hon befinner sig. Hon söker läkare och får diagnosen tidig Alzheimer. Hon är femtio år gammal. Romanen är skriven ur Alices perspektiv, och vi får under två års tid detaljerat följa hennes gradvisa insjuknande, till den dag då hon inte längre vet vem hon är.” (Utdrag från bokus.com om boken Fortfarande Alice av Lisa Genova som filmen bygger på)

Veckoslutet har annars gått i feberns tecken. Hade ganska hög feber på fredag kväll då jag kom hem efter ett pass SUP fit&balance (som för övrigt var sjukt roligt) och resten av veckoslutet har jag försökt ignorera stegringen, snoret som fyller halva huvudet och det faktum att jag inte har någon röst. Idag var det sängläge som gällde och jag har druckit en och en halv liter te. I shit you not. Har ändå lika ont i halsen, men imorgon kväll borde jag orka med utbildning för ett jobb jag har på onsdag morgon, så hoppas att jag mår bättre imorgon.

Tack igen alla ljuvliga som har skrivit till mig på olika sätt. Utan er skulle jag inte orka så här bra. <3

Vila i frid

Samma höst jag flyttade till Helsingfors dog en vän i en trafikolycka. Igår hände samma sak igen. Meddelandet jag fick igår var nästan identiskt med det jag fick för tre och ett halvt år sedan och alla gamla sår revs upp igen.

Varför dör unga människor? Jag förstår inte och vill inte förstå. Jag vill inte tro på att jag aldrig ser dem igen och vill inte tänka tanken att vi inte kommer att bli gamla tillsammans. Jag kan bara hoppas att de är på en bra plats nu, men de är definitivt inte på en bättre plats, de borde ju vara här med oss fortfarande.

Vila i frid. <3

Nån kan tycka att det är fel att skriva om det så här nära, men vet ni vad? För mig hjälper det att få ut tankarna och skriva av mig och skrivande är mitt sätt att hantera sorgen. Jag hoppas också att nån annan kanske känner igen sig i tankarna. Jag vill komma ihåg de fina personer de var och skriver därför gärna om dem för att minnas.

 

Mentor

Jag känner mig otroligt privilegierad som fått lära känna fina Anne och kan kalla henne ens bekant. Det känns som att Anne alltid vet precis vad man behöver höra och ger så mycket av sig själv att jag ibland undrar om hon ens är mänsklig. Vi träffades idag efter en lite för lång paus och satt och talade i vad som kändes som en liten stund, men plötsligt hade en och en halv timme gått. Jag fick en liten uppgift av Anne som jag kanske kommer att skriva om på bloggen i ett senare skede. Haha, jag hatar själv då folk säger a, men inte b. Men nu får ni bara hålla er till tåls. Det kanske blir guld, eller så blir det helt bajs och då glömmer jag bort det helt!

bloggträffen på lördag pratade vi lite om bloggidoler, eller om vi har någon förebild och i det sammanhanget måste jag absolut nämna Anne. Hon är annars också en förebild för mig och jag ser henne som ett slags mentor i mitt liv. Helt sjukt egentligen att jag ens har fått chansen att träffa henne och ännu sjukare att jag får fortsätta träffa henne.

Alla borde få ha en Anne i sitt liv!