Om sömn, eller frånvaro av sömn

Jag har länge haft svårt att somna på kvällarna och ligger ofta vaken till ett eller två på natten. Efter fredagen är det ännu svårare att somna och jag förstår inte hur det kan vara så svårt att göra något så enkelt som att sova. Jag ligger och vrider och vänder mig och miljoner tankar far genom huvudet. Jag får inte tag på några vettiga tankar överhuvudtaget, utan tankarna kan vara om allt från morgondagens program till funderingar om examensarbetet. Det har inte hänt bara en eller två gånger att jag i panik trott att jag glömt något superviktigt och har hoppat upp ur sängen för att kolla kalendern bara för att inse att den är lika tom som senast jag kollade. Mitt minne är ungefär två sekunder långt och ibland vet jag inte om något jag minns hänt i en dröm eller på riktigt. Jag önskar att jag kunde vakna och inse att jag drömt att två av mina vänner dött alltför tidigt, men tyvärr kommer det väl inte att hända.

 

Önskar att jag kunde sova som lilla jag här på bilden lite hur och var som helst.

 

Vad ska man göra för att få sova?

Annonser

Om rykten och medier

Det är väl kanske lite ovanligt för mig att på bloggen reflektera över vad som händer i världen just nu om det inte råkar angå mig hemskt mycket, men nu gör jag ett undantag.

Ingen har väl missat Germanwingsplanet som kraschade i veckan och jag gissar att ingen heller har undgått mediastormen som härjat efter kraschen. Varje gång det kommer upp något litet nytt så skrivs det i både seriösa och mindre seriösa medier om det. Det är en kamp om att vara den första att komma ut med ny information och gärna chocka läsarna med bilder och rubriker som lockar nya läsare. Till vilken nytta? Blir vi faktiskt gladare av att läsa allt det tidningarna pumpar ut i en aldrig sinande ström? Och min viktigaste fråga, varför är det så viktigt att få ut info innan någon ens hunnit bekräfta att det är sanningen?

Enligt de första uppgifterna var piloterna i planet medvetslösa då det kraschade, sedan kom infon ut att ena piloten var ensam i cockpit, plötsligt läste jag någonstans att andrepiloten just hade konverterat till islam och så vidare i all oändlighet. Hur mycket skadar inte alla de här uppgifterna både de som omkom i kraschen, deras anhöriga och andra också? Det finns så många osanna rykten att man får svårt att skilja dem från vad som är sanningen och medierna krigar fortfarande om att vara först ut med info. Skulle inte det viktigaste i det här, och alla liknande fall, vara att låta olycksutredarna arbeta ostört och först sen gå ut med officiella och sanna uppgifter både med respekt för de drabbade och också för att inte sprida rykten som sen visar sig felaktiga? Att peka ut en skyldig är lätt och medierna snappar snabbt upp rykten, men om det sen visar sig att ryktena inte stämde är det nästintill omöjligt för den som felaktigt blivit utpekad som skyldig att bli av med stämpeln.

Jag tar absolut inte ställning nu till vad som är sant och vem som är skyldig och oskyldig i Germanwingsfallet, det klarnar tids nog, men jag tycker det är viktigt att fundera på mängden information vi får från alla håll och vad som är relevant att veta så tidigt som en timme efter en olycka och vad som kanske kan vänta.

Single bells, single bells, single all the way…

Förra veckan efter min ensamma vinkväll bestämde jag och Mia att vi tar en singelvinkväll tillsammans och kan tycka synd om oss själva tillsammans. Vinkvällen utvecklades till skumpakväll och vi övade lussesånger, pratade om både seriösa och mindre seriösa saker och skrattade så att magmusklerna gjorde ont. Varför dricker man inte oftare skumpa?

IMG_0659.JPG

Ett hett ämne just nu som vi också diskuterade mycket igår var röstningen om en jämlik äktenskapslag. Vi var båda överens om att det skulle vara det bästa som hänt på en tid om det går igenom.
Jag har försökt sätta mig in i andra sidan och se saken från typ Päivi Räsänens eller Timo Soinis synvinkel, men om de enda argumenten man har är att ”äktenskapet är för en man och en kvinna” och att ”ett barn behöver en mamma och en pappa” så förstår jag faktiskt inte. Hur är det med de barn vars pappa har lämnat familjen före de ens är födda, borde de bli omhändertagna eftersom de inte har någon manlig förebild i sin vardag? Barn till föräldrar som separerat och bara träffar sin mamma på veckosluten, vem ska de ha som kvinnlig förebild? Barn till föräldrar som jobbar så mycket att de inte hinner ses mer än ett par minuter varje dag, vem är deras förebilder? Hur är en kvinna och en man med drogproblem bättre föräldrar bara på grund av sitt kön än två kvinnor som älskar varandra och sitt barn?
Många drar också till med bibelcitat och påpekar hur onaturligt det är med två personer av samma kön som lever tillsammans. Som svar på det säger jag bara: vad hände med att älska sin nästa? Gäller det plötsligt inte alla människor? Och om vi börjar dra in Bibeln kan vi ju lika gärna också då ta upp det här med att det är helt okej att ha flera fruar, om din dotter inte är oskuld då hon gifter sig får hon stenas till döds och så vidare.

Jag blir så trött av den här diskussionen. Hur på sätt stör det dig om två personer som älskar varandra får gifta sig? Det värsta som kan hända är att två personer som älskar varandra gifter sig. Det betyder inte att alla plötsligt blir homosexuella. Det betyder inte att du måste gifta dig med en person av samma kön. Det betyder inte att någon tvingar dig att bli homosexuell. Det betyder bara att alla i vårt land har lika rättighet till kärlek. Och nej, kyrkan har inget med det här att göra. Kyrkan väljer själv om de vill viga samkönade par, men för att det ska gå måste vi ha en lag som ger dem den rättigheten.

Nu ska jag lugna ner mig och följa med hur det går om några timmar då röstningen sker. Som avrundning en mysig bild på Mia och mig. Vi kom fram till att forever alones som vi är så kan vi ju gifta oss med varandra om röstningen idag går bra och vi inte hittar män åt oss. :D

IMG_0662-0.JPG

Puss! <3

Om barn

Jag har som ni kanske märkt opererat min axel för åtta veckor sen. Varje gång jag lyfte armen till 90 grader hoppade axeln ur led och det blev lite problematiskt då jag ska jobba som fysioterapeut och behöver kunna använda mina armar som det är meningen att de ska fungera.
Under de här senaste veckorna har jag inte sett ”mina” barn (en familjs tre barn som jag barnvaktat ren 2,5 år mer eller mindre regelbundet) och guuuuuuuud så jag har saknat dem. Igår fick jag äntligen träffa dem och jag tror barnen och jag var lika ivriga att leka med varandra.

IMG_0636.JPG
Inte något av mina barnvaktsbarn, utan jag på mitt dop. Jag kunde tydligen det här med handtecken då ren…

Det är alltid samma sak. Jag kan vara dödstrött och inte ha någon lust att åka och vakta barnen, men direkt jag ser dem försvinner alla de tankarna och resten av kvällen är jag på hur bra humör som helst. Vad är det med barn som får en på så bra humör? (Okej kanske alla som har egna barn och är stuck med dem 24/7 inte håller med mig?) Men på mig har ”mina” barn alltid den effekten :)

Farsdag och morsdag

Jag har skrivit om det här förut också nånstans, men tänkte nu skriva igen då jag började fundera på det igen. Alltså farsdag, morsdag, alla hjärtans dag. Hur onödiga är de inte egentligen? Ska man inte tycka om sina mammor/pappor/vänner alla dagar på året lika mycket, eller har jag missförstått något? Jag behöver väl ingen hittepådag för att kunna visa åt min pappa att han är världens bästa pappa eller en dag förutom julafton och födelsedag då jag ”ska” köpa något åt min mamma? Jag tror (och hoppas åtminstone) att de vet att jag älskar dem mer än jag nånsin kan berätta åt dem och det alla dagar på året.

I år råkade jag vara hemma på farsdag och det var trevligt och jag hade köpt vantar åt alla i familjen och pappa fick sina på farsdag och det var trevligt, men det var en ren tillfällighet. Vill jag åka hem ett veckoslut spelar det ingen roll om det är farsdag och vill jag köpa något åt mamma eller pappa kan jag väl göra det när som helst. För en del är farsdag och morsdag säkert jätteviktiga och det är helt okej för mig och inget fel med det, men för mig känns det konstigt att fira de viktigaste personerna i mitt liv bara en dag i året. För min del kunde varje dag vara farsdag och morsdag.

Här är i alla fall en pärla ur mitt första fotoalbum. Jag och min upphovsman.

IMG_0331.JPG

Beslutsångest

Haha, alltså jag hoppar här fram och tillbaka mellan ratata och den här bloggen. Vadå beslutsångest?

Det är ju så sjukt mycket lättare att blogga via appen på wp, men nu har jag igen haft igång datorn de senaste dagarna och kunnat blogga helt bra på ratata. Det känns också så underligt att länka till den här bloggen då jag ändå är så van att referera till min blogg som memmas.ratata.fi

Kanske jag ännu en dag kan bestämma mig.

Funderingar

Förra lördagen träffade jag grundaren till ratata, Karin, i Karis där hon föreläste för ett gäng scouter medan vi deltog i ledardagar där. Pratade om ratata och att jag håller på och flyttar därifrån och det känns lite bättre nu i alla fall. Jag har haft lite dåligt samvete för att jag ”överger” ratata, men samtidigt så vill jag ju välja ett bloggverktyg som fungerar för mig och då behöver jag något som jag kan blogga snabbt och lätt på också i farten. Därför blev det nu wordpress och jag funderar om jag till och med vill satsa så mycket att jag köper ett domän åt mig, men det får jag fundera på lite och ni får följa med på resan. :)

Min gamla ratatablogg får jag tyvärr inte flyttad hit, men vill ni kika in där finns länken i spalten till höger, eller så kan ni klicka här.