Jag blev lite nostalgisk här på natten och satt och läste igenom alla gamla inlägg i min klass facebookgrupp. Samtidigt satt jag och funderade att det kan nog inte finnas nån bättre klass nånstans (jag är kanske inte så objektiv) och funderade hur annorlunda mitt liv skulle vara idag om jag inte hade tagit ett mellanår efter gymnasiet.
Jag bestämde mig ungefär på sjuan att jag ska bli lärare. På nian då jag hade läst tyska i två år hade jag bestämt mig för att det var lärare i tyska och engelska jag skulle bli. Jag fortsatte läsa tyska i gymnasiet och var på utbyte 2007 i Tyskland och blev bara mer övertygad om att det var lärare jag skulle bli. Då jag skrev studenten sökte jag in till Åbo Akademi för att studera tyska och kom in utan problem. Samtidigt som studentskrivningarna började hade jag börjat jobba heltid på fyra olika dagis i Åboland och i maj då jag blev student fick jag frågan om jag ville fortsätta ett år till och det var inget svårt val för mig att fortsätta. Under det här året 2010-2011 började jag ändå fundera om det faktiskt var lärare jag ville bli. Jag älskade fortfarande språken, men började tröttna på Åbo och hade under året fått upp ögonen för fysioterapi som man kan studera på svenska bara i Helsingfors. Jag tänkte att man alltid kan försöka komma in och om jag faktiskt lyckas så kan jag ta emot platsen, men först börja studera på ÅA och sen om jag inte tycker om det flytta till Helsingfors. Ju närmare inträdesprovet kom desto mer övertygad blev jag att jag inte ville börja på ÅA. Jag ville se något nytt och när resultaten kom visade det sig att jag hade blivit antagen med en poängs marginal!
I augusti 2011 bar flyttlasset av mot Helsingfors och jag träffade världens finaste människor som började på samma klass som jag. Helt sjukt då jag inte riktigt känt det som att jag hörde hemma på klassen i högstadiet eller gymnasiet och så börjar man i en helt ny skola på en helt ny klass där man känner tre av 29 personer från förr och direkt känner det som att man kommit ”hem”. Vi har gjort en massa saker tillsammans med så gott som hela klassen och regelbundet ordnat poolpartyn/sommarfester/tuparen/träffar annars bara bara för att vi inte kan vara ifrån varandra särskilt länge. Det är ju förstås lättare att lära känna folk då man nästan de tre första åren har precis alla kurser och föreläsningar gemensamma, men det är något speciellt med vår klass som hållit ihop så här tajt.
En del av finaste klassen den här sommaren på kräftis på vår sommarstuga.
Hade jag då i maj 2010 sagt nej till att fortsätta jobba där på dagis skulle jag idag kanske varit nästan färdig lärare, bott kvar i Åbo och jag skulle aldrig ha träffat klassen där jag idag har några av mina allra bästa vänner. Helt sjukt så livet är spännande!
memmas 