Vilket sprittande ämne jag kom på att skriva om idag, eller hur? Haha… Nej, men min hand som gjort ont ren i över sju år har de senaste dagarna igen påmint sig ordentligt om att den finns, så tänkte jag skulle skriva lite om hur det är att leva med kronisk smärta.
Jag är som bekant världsbäst på att klanta och skada mig (bloggen heter ju ”En klants bekännelser”…) och har en hel del skador och smärta jag haft ren i flera år som ingen läkare riktigt hittar någon orsak till. De senaste fyra åren har mitt högra knä, vänstra hand och högra axel opererats och av dem har jag fortfarande problem med knäet och handen.
Vadå skadebenägen? Lite whiplash, handoperation, knäoperation och axeloperation bara.
Före alla de här operationerna har jag ändå haft problem med min högra arm och hand, eller ulnarisnerv ända sen gymnasiet. Det började tror jag med att jag halkade och tog emot mig med höger hand. Handleden värkte då några dagar och jag tror att jag kanske till och med visade upp den på hälsocentralen och röntgades, men inget fel hittades. En tid efteråt började jag ändå få problem med att handen gjorde ont alltid då jag skrev, lillfingret och ringfingret domnade och halva handflatan svällde upp. Eftersom jag gick i gymnasiet och tvingades skriva ganska mycket gick jag då till en privatläkare som var handkirurg och han skickade mig på magnetröntgen av handen. När jag skulle träffa honom hade bilderna försvunnit, men enligt utlåtandet från röntgenläkaren var inget fel, men han skickade mig också på ENMG-undersökning (nervbaneundersökning, typ) för säkerhets skull. Inget hittades där heller, så allt var ju bra då. Förutom att min hand gjorde så ont att jag inte kunde skriva för hand.
Problemet löstes med att jag gick med handen i paket en tid och skrev en del av studentskrivningarna på dator. Smärtan fanns kvar, men det gick bättre att klara den om jag inte behövde skriva. I något skede fick jag fysioterapi och gick en gång i veckan och fick ultraljud på handen och gjorde kanske några övningar, men smärtan fanns kvar så fysioterapin avslutades.
Det som jag egentligen ville komma fram till med det här inlägget var hur underlig människokroppen är som vänjer sig vid smärta. Jag har haft kronisk smärta i min hand, mitt knä och från och till i nacken efter en whiplash-skada nu i flera år, men oftast tänker jag inte på det. Den första tiden efter att det börjar göra ont går man till läkare och försöker hitta vad som är fel och undersöker alla möjliga saker, men då det inte hittas något fel måste man bara försöka leva med det. Oftast går det bra. Jag tänker inte hemskt ofta på att det gör ont lite här och där i kroppen, utom om någon frågar hur det är med knäet, eller handen. Då kan jag stanna upp och inse att det fortfarande gör ont hela tiden. Inte sådär att jag skulle dö av smärtan, men sådär att jag märker den och det stör mig. Ibland händer ändå något och smärtan blir värre en tid, som nu med handen och jag inser hur länge jag haft problem med den. Då en kroppsdel domnar och gör så ont att man märker det hela tiden börjar man fundera på såna här saker som kronisk smärta och hur underligt det är. Jag går omkring och har ont hela tiden utan att göra något åt det, men har liksom gett upp tanken att läkare ska hitta något fel, så jag går inte ens till läkare. Jag har diagnosticerat mig själv med kubitaltunnelsyndrom (inklämning av ulnarisnerven) och försöker göra det jag kan för att inte förvärra det, men snart börjar jag fundera om armbågen också borde opereras. Jag skulle bara inte orka med en till operation.
Finns det andra där ute med kronisk smärta? Vet ni vad smärtan beror på, eller är ni som jag som ingen hittar något fel på?
memmas 