Om barn

Jag har som ni kanske märkt opererat min axel för åtta veckor sen. Varje gång jag lyfte armen till 90 grader hoppade axeln ur led och det blev lite problematiskt då jag ska jobba som fysioterapeut och behöver kunna använda mina armar som det är meningen att de ska fungera.
Under de här senaste veckorna har jag inte sett ”mina” barn (en familjs tre barn som jag barnvaktat ren 2,5 år mer eller mindre regelbundet) och guuuuuuuud så jag har saknat dem. Igår fick jag äntligen träffa dem och jag tror barnen och jag var lika ivriga att leka med varandra.

IMG_0636.JPG
Inte något av mina barnvaktsbarn, utan jag på mitt dop. Jag kunde tydligen det här med handtecken då ren…

Det är alltid samma sak. Jag kan vara dödstrött och inte ha någon lust att åka och vakta barnen, men direkt jag ser dem försvinner alla de tankarna och resten av kvällen är jag på hur bra humör som helst. Vad är det med barn som får en på så bra humör? (Okej kanske alla som har egna barn och är stuck med dem 24/7 inte håller med mig?) Men på mig har ”mina” barn alltid den effekten :)

2 reaktioner på ”Om barn

  1. Det är ju bra – både för dem och dig och mig som får en liten breather ibland. Barn är ju nog helt okej ibland i lagom ransoner, det är väl främst då det gäller att sköta dem resten av livet som det blir lite…tja, jävligt. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s