I’m on a boat

Jag har nog inget desto intressantare att komma med nu än att berätta att jag sitter på en båt ut mot Gäddtarmen och Gustavsvärn i Hangö skärgård. Mina föräldrar har börjat en ny hobby – fyrbongande, så vi ska dit innan det blir jobb för mig resten av dagen! De svarta molnen börjar röra sig bortåt, så jag tror det blir en fin utflykt :)

  
Igår träffade jag Sandra och Saga, som blev tolv veckor igår! Tycker att hon föddes igår ju!

Sötisen <3 (Sandras bild)

Vår Taiwanes är hemma!

Igår körde jag in till Helsingfors för att först plocka upp ett paket för en Buzzador-kampanj jag är med i så bara jag hunnit testa produkten kommer jag med en liten recension! Det andra jag plockade upp var lillasyster och efter lunch körde vi ut till flygplatsen och plockade upp vår Taiwanes! Lillebror kom hem från sitt utbyte så nu myser vi alla tillsammans på stugan.

 

Vi hade en fin skylt med hans kinesiska namn :D

 
Lite senare idag ska jag åka och träffa Sandra och Saga! <3

Update

Hej!

Jag har inte dött nu heller, utan har bara sommarjobbat och firat midsommar och allt möjligt och inte ens tänkt på att blogga.

Min midsommar såg ut ungefär så här: Fina vänner, en fin kväll och midsommaren var gjord.

På torsdag kväll kom jag och lillasyster till Helsingfors för att idag gå på One Directions konsert på Olympiastadion. Måste medge att jag aldrig kommer ihåg namnet på de andra medlemmarna än Harry (minns aldrig vem som är Niall eller Louis (det kan hända att jag kallade honom Louise igår) eller Liam och om det var så att Zayn slutade. Lillasyster blev sur då jag igår undrade om en av medlemmarna var Zayn och meddelade att jag blir dödad på stadion om jag nämner Zayn.) Jag känner igen kanske tre sånger så känner mig åtminstone lite förberedd! Nu borde jag bara duscha och klä på mig så får vi väl snart börja bege oss mot stadion för att få bra ståplatser. Mina ben kommer att dö.

Ser ni två tjejer som ser likadana ut är det jag och lillasyster. Vi har bara åtta års åldersskillnad. 

 

Ratatas sommarlista

Nu har jag också fyllt i den, listan som så gott som alla bloggare fyllt i ren, Ratatas sommarlista! Nu hoppas jag att jag inte utmanar ödet då jag hurrar över hur varmt det varit de två senaste dagarna. Igår gick jag klädd i maxiklänning och bara en tunn tröja utan att frysa ihjäl och idag har jag svettats i jeans.

Sommaren är här! Vad ska du göra nästa vecka? Jobba på bästa caféet i Finland, Café Gamla Stan, kanske åka till en kompis och fira lite midsommar.


Tre saker du vill göra i sommar.
Bli brun, få färdigt examensarbetet, åka till Åland.


Tre saker du INTE vill göra i sommar.
Stressa över skolan, bränna mig, inse i slutet av sommaren att jag aldrig tog det lugnt.


Vad blir din sommarplåga 2015?
Jag gjorde redan i maj min Sommar-15 playlist på Spotify och där finns allt från Eurovisionslåtar till gamla favoriter och nya hits. (Ni hittar den säkert om ni söker på mitt namn på Spotify och då jag sitter vid en dator kan jag säkert sätta in en länk här.)


Landet eller stan?
Jag behöver båda. Det kändes så bra att åka ut till landet från Helsingfors på måndag kväll. Jag sjöng ”Fuck it aaaaaaall, Fuck it aaaaall, don’t give a shit anymore…” (Let it go-melodin), i hissen ner från lägenheten, men så saknar jag också att vara helt ensam ibland och tyckte det var urskönt att vara två dagar hemma i stan nu.


Vilka dofter får dig att känna att sommaren är här?
Doften av strand och solkräm.


Vad grillar du helst?
Champinjoner fyllda med färskost och inlindade i bacon och så majs. Älskar majs.


Vad är sommarmat för dig?
Jordgubbar, ärter, grillmat, rökt fisk. Och kräftor i slutet av sommaren! <3

  

Sommarjobb – ångest eller glädje?
Jag har världens bästa sommarjobb nu och det känns knappt som jobb. Jag älskar att vara där, har så roligt och det känns som om vi alla är en enda stor familj.


Vad är din värsta sommarinsekt?
Myggor, paarmor (broms på svenska kanske?) och fästingar.


Vilka böcker ska du läsa?
Inga direkta planer. Fick några böcker till jul och födis som jag borde läsa, men blir oftast mest deckare på sommaren.


Har du tänkt besöka några särskilda platser?
Borde passa på att åka till Åland då mamma jobbar där i sommar och skulle vilja åka till Göteborg för att hälsa på en kompis.


Vad är det somrigaste plagget du har?
Har säkert 20 sommarklänningar och -kjolar. Siktar i år på att använda alla eller sälja dem jag inte använder.


Sommarregn – ja eller nej?
Doften i skogen efter ett sommarregn är min favoritdoft, men om det bara ösregnar hela sommaren är jag ganska deppig. Jag älskar att stå på verandan och lyssna och titta då det ösregnar och blixtrar och dundrar, men det får gärna vara på natten och fint väder nästa dag.


Har du tänkt utmana dig själv i sommar?
Tänkte vara mer på sommarstugan än de senaste somrarna. Jag bodde där nästan från april till september förra året, men var ganska ofta i Helsingfors. I år tänkte jag försöka vara där längre perioder.


Och till sist – din bästa sommarrutin!
Frukost ute på verandan.

Begravning

Idag är det dags för begravning och jag vet inte varför jag alltid börjar stressa över så irrelevanta saker före begravningar (låter som att jag skulle ha varit på tusentals, men riktigt så illa är det inte).  Jag hatar att fundera vad jag ska ha på mig, hur jag ska ha håret, vad jag ska ha för skor och det är absolut ingen som bryr sig om det! Ingen går ju på begravning för att se vad andra har på sig, men jag klär mig typ aldrig i helsvart så det känns så främmande för mig. (Jag skulle vara världens sämsta goth.) Jag har sagt det förr och jag blir alltid påmind om det då det vankas begravning så jag kan ju lika gärna säga det igen. Min begravning ska påminna om mig och därför ska man vara färggrant klädd då det blir dags för min begravning. Ju mer färger, desto bättre. Sen hoppas jag att jag inte dör ännu på många år, men nu vet ni i alla fall klädkoden.

Så. Nu kan jag kanske börja fokusera på vad som egentligen är viktigt idag, men mitt huvud fylls av så underliga tankar då jag stressar över något. Skulle vilja plocka några liljekonvaljer, men var gör man nu det mitt i staden? Kanske skippar och försöker sluta stressa istället.

Kronisk smärta

Vilket sprittande ämne jag kom på att skriva om idag, eller hur? Haha… Nej, men min hand som gjort ont ren i över sju år har de senaste dagarna igen påmint sig ordentligt om att den finns, så tänkte jag skulle skriva lite om hur det är att leva med kronisk smärta.

Jag är som bekant världsbäst på att klanta och skada mig (bloggen heter ju ”En klants bekännelser”…) och har en hel del skador och smärta jag haft ren i flera år som ingen läkare riktigt hittar någon orsak till. De senaste fyra åren har mitt högra knä, vänstra hand och högra axel opererats och av dem har jag fortfarande problem med knäet och handen.

Vadå skadebenägen? Lite whiplash, handoperation, knäoperation och axeloperation bara.

 

Före alla de här operationerna har jag ändå haft problem med min högra arm och hand, eller ulnarisnerv ända sen gymnasiet. Det började tror jag med att jag halkade och tog emot mig med höger hand. Handleden värkte då några dagar och jag tror att jag kanske till och med visade upp den på hälsocentralen och röntgades, men inget fel hittades. En tid efteråt började jag ändå få problem med att handen gjorde ont alltid då jag skrev, lillfingret och ringfingret domnade och halva handflatan svällde upp. Eftersom jag gick i gymnasiet och tvingades skriva ganska mycket gick jag då till en privatläkare som var handkirurg och han skickade mig på magnetröntgen av handen. När jag skulle träffa honom hade bilderna försvunnit, men enligt utlåtandet från röntgenläkaren var inget fel, men han skickade mig också på ENMG-undersökning (nervbaneundersökning, typ) för säkerhets skull. Inget hittades där heller, så allt var ju bra då. Förutom att min hand gjorde så ont att jag inte kunde skriva för hand.

Problemet löstes med att jag gick med handen i paket en tid och skrev en del av studentskrivningarna på dator. Smärtan fanns kvar, men det gick bättre att klara den om jag inte behövde skriva. I något skede fick jag fysioterapi och gick en gång i veckan och fick ultraljud på handen och gjorde kanske några övningar, men smärtan fanns kvar så fysioterapin avslutades.

Det som jag egentligen ville komma fram till med det här inlägget var hur underlig människokroppen är som vänjer sig vid smärta. Jag har haft kronisk smärta i min hand, mitt knä och från och till i nacken efter en whiplash-skada nu i flera år, men oftast tänker jag inte på det. Den första tiden efter att det börjar göra ont går man till läkare och försöker hitta vad som är fel och undersöker alla möjliga saker, men då det inte hittas något fel måste man bara försöka leva med det. Oftast går det bra. Jag tänker inte hemskt ofta på att det gör ont lite här och där i kroppen, utom om någon frågar hur det är med knäet, eller handen. Då kan jag stanna upp och inse att det fortfarande gör ont hela tiden. Inte sådär att jag skulle dö av smärtan, men sådär att jag märker den och det stör mig. Ibland händer ändå något och smärtan blir värre en tid, som nu med handen och jag inser hur länge jag haft problem med den. Då en kroppsdel domnar och gör så ont att man märker det hela tiden börjar man fundera på såna här saker som kronisk smärta och hur underligt det är. Jag går omkring och har ont hela tiden utan att göra något åt det, men har liksom gett upp tanken att läkare ska hitta något fel, så jag går inte ens till läkare. Jag har diagnosticerat mig själv med kubitaltunnelsyndrom (inklämning av ulnarisnerven) och försöker göra det jag kan för att inte förvärra det, men snart börjar jag fundera om armbågen också borde opereras. Jag skulle bara inte orka med en till operation.

Finns det andra där ute med kronisk smärta? Vet ni vad smärtan beror på, eller är ni som jag som ingen hittar något fel på?

ESC

Jag har varit en liten Eurovisionsnörd de senaste åren (okej, vem lurar jag, alltid ju) men nu ska jag vara på Elielplatsen för att åka på jobb klockan 6.45 imorgon så måste lägga mig nu. Vet ni hur ont det gör i mitt ESC-hjärta att inte kunna se semifinalen som Finland är med i? The struggle is real kan jag berätta. Jag ska försöka att inte titta hur det gått innan jag hinner hem från jobbet och kan se semifinal 1 i lugn och ro, men gissar att Svenska YLEs morgonuppdatering som jag får på WhatsApp tutar ut det direkt, så känns ju som att det är dömt att misslyckas.

Jag hoppas att Finland går vidare till finalen, men har hört så många olika tankar om låten så jag vet inte längre om jag kan lita på det helt. Hur tror ni det går för Finland?

Om sömn, eller frånvaro av sömn

Jag har länge haft svårt att somna på kvällarna och ligger ofta vaken till ett eller två på natten. Efter fredagen är det ännu svårare att somna och jag förstår inte hur det kan vara så svårt att göra något så enkelt som att sova. Jag ligger och vrider och vänder mig och miljoner tankar far genom huvudet. Jag får inte tag på några vettiga tankar överhuvudtaget, utan tankarna kan vara om allt från morgondagens program till funderingar om examensarbetet. Det har inte hänt bara en eller två gånger att jag i panik trott att jag glömt något superviktigt och har hoppat upp ur sängen för att kolla kalendern bara för att inse att den är lika tom som senast jag kollade. Mitt minne är ungefär två sekunder långt och ibland vet jag inte om något jag minns hänt i en dröm eller på riktigt. Jag önskar att jag kunde vakna och inse att jag drömt att två av mina vänner dött alltför tidigt, men tyvärr kommer det väl inte att hända.

 

Önskar att jag kunde sova som lilla jag här på bilden lite hur och var som helst.

 

Vad ska man göra för att få sova?

Tack

Det här veckoslutet har igen fått mig att se vilka underbara, fina vänner jag har och hur snälla totalt främmande människor kan vara. Jag har fått massor fina kommentarer och meddelanden och de värmer mer än ni någonsin kan förstå. Fast ingen kan göra allt bra igen känns det bra att veta att det finns så mycket människor som bryr sig om mig på olika sätt och som jag kan tala med då jag behöver.

Igår fick jag träffa fina Paula och vi gick på lunch till mitt nya favoritcafé/restaurang/bryggeri Il Birrificio på Fredriksgatan i Rödbergen. Vi var sen på bio och tittade på filmen vi skulle se redan samma veckoslut som årsfesten var, men efter en lite för fartfylld natt då med sjukhusbesök för min del fick vi flytta på bion, men igår hade vi äntligen tid att träffas och se Still Alice och jag fick gråta lite mer.

Alice Howland, lyckligt gift och med tre vuxna barn, är en mycket välrenommerad Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att hon börjar glömma saker. Först ett ord då hon håller en föreläsning, något som vanliga människor inte ens skulle reflektera över men som är en skrämmande upplevelse för den osedvanligt strukturerade och skärpta Alice. Och så den dag då hon under sin joggingtur i city upptäcker att hon inte vet var hon befinner sig. Hon söker läkare och får diagnosen tidig Alzheimer. Hon är femtio år gammal. Romanen är skriven ur Alices perspektiv, och vi får under två års tid detaljerat följa hennes gradvisa insjuknande, till den dag då hon inte längre vet vem hon är.” (Utdrag från bokus.com om boken Fortfarande Alice av Lisa Genova som filmen bygger på)

Veckoslutet har annars gått i feberns tecken. Hade ganska hög feber på fredag kväll då jag kom hem efter ett pass SUP fit&balance (som för övrigt var sjukt roligt) och resten av veckoslutet har jag försökt ignorera stegringen, snoret som fyller halva huvudet och det faktum att jag inte har någon röst. Idag var det sängläge som gällde och jag har druckit en och en halv liter te. I shit you not. Har ändå lika ont i halsen, men imorgon kväll borde jag orka med utbildning för ett jobb jag har på onsdag morgon, så hoppas att jag mår bättre imorgon.

Tack igen alla ljuvliga som har skrivit till mig på olika sätt. Utan er skulle jag inte orka så här bra. <3

Vila i frid

Samma höst jag flyttade till Helsingfors dog en vän i en trafikolycka. Igår hände samma sak igen. Meddelandet jag fick igår var nästan identiskt med det jag fick för tre och ett halvt år sedan och alla gamla sår revs upp igen.

Varför dör unga människor? Jag förstår inte och vill inte förstå. Jag vill inte tro på att jag aldrig ser dem igen och vill inte tänka tanken att vi inte kommer att bli gamla tillsammans. Jag kan bara hoppas att de är på en bra plats nu, men de är definitivt inte på en bättre plats, de borde ju vara här med oss fortfarande.

Vila i frid. <3

Nån kan tycka att det är fel att skriva om det så här nära, men vet ni vad? För mig hjälper det att få ut tankarna och skriva av mig och skrivande är mitt sätt att hantera sorgen. Jag hoppas också att nån annan kanske känner igen sig i tankarna. Jag vill komma ihåg de fina personer de var och skriver därför gärna om dem för att minnas.