Sånt som inte händer i Finland

Tydligen har jag tagit bloggpaus en god stund! Jag startade datorn efter en lång paus igår och hittade ett blogginlägg jag börjat skriva den 20 september, men aldrig skrivit färdigt. Oj. Men som jag sagt tidigare så tycker jag det är onödigt att be om ursäkt för att man inte bloggat, de flesta inser väl att man har haft annat att göra och i mitt fall är det andra mitt examensarbete som borde bli klart nu på hösten ännu och det tar en hel del tid och energi.

Igår fick jag ändå lust att berätta om en lite rolig grej och plötsligt sitter jag och knåpar ihop ett blogginlägg och kommer ihåg hur roligt det är att blogga! Inte så konstigt kanske att det är roligt att skriva annat, då det enda jag skrivit de senaste veckorna är examensarbetet och akademisk text…

Helt magisk soluppgång på tävlingen på lördag.

På veckoslutet var vi med hela min familj (minus lillasyster som är på utbyte ett helt år) i Sverige på orienteringstävling. Tävlingen gick för min del bra, men vår förenings första lag blev diskat, så alla var lite besvikna efteråt. Resan som helhet var jätterolig och jag fick träffa en av mina bästa vänner som jag ser alldeles för sällan, men för att återkomma till rubriken och det jag hade tänkt skriva om så hoppar vi till söndag eftermiddag :D

Jag hoppade på en buss från Åbo till Helsingfors på eftermiddagen och hade just satt mig ner och lyckats få en plats där ingen satt bredvid mig så jag satte i mina hörlurar och började lyssna på musik då en kvinna kom och satte sig bredvid mig och började prata med mig. Jag suckade inombords och tog ut den ena hörluren för att höra vad hon sade, men så började vi prata om träning, orientering, skola, hur finländare normalt beter sig på allmänna transportmedel och hur mycket vi båda hatar att folk nästan hoppar ut genom fönstret på bussen om man råkar titta dem i ögonen. Vi satt hela vägen och pratade och skrattade och då bussen kom fram kramades vi länge och önskade varandra en fin höst och tackade för en helt fantastisk bussresa. Vi kom ihåg att vi inte presenterat oss för varandra ännu så det sista vi gjorde var att skaka hand och Maria och jag skildes åt och åkte vidare åt olika håll.

Från att ha blivit irriterad över att nån satte sig bredvid mig och dessutom började tala med mig till att ha en av de mest givande diskussionerna på länge och en helt fantastiskt rolig bussresa krävdes inte mycket, men det är ju sånt som inte händer i Finland. Om nån sätter sig bredvid en i bussen så vänder man ju oftast bort blicken och höjer volymen i sina hörlurar för att säkert inte behöva vara social, men om vi oftare skulle vara lite öppnare och bjuda lite på oss själva kan man träffa helt galet fina människor! Det blir min utmaning i höst; säga hej eller åtminstone titta folk i ögonen och le då jag möter dem och sprida lite värme på det sättet.

Annonser

4 reaktioner på ”Sånt som inte händer i Finland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s